Jag brukar inte vara den som tar åt sig från killar. Men denna gång så sved det extra hårt. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag hade bara legat helt tyst på mitt rum med överdragna persienner, hade inte sett solljus på cirka två dagar. Jag har lovat mig själv att gå på slutaudition, det måste jag ändå göra. Jag måste bort från det här stället, bort från alla dåliga dagar, dåliga minnen, allt ska raderas. När jag väl tagit mig såhär långt ska inget stoppa mig, jag ska kämpa in i det sista. 

-

Jag kollar på klockan, den var tio i tolv. Om tio minuter det är då det gäller. Då ska jag dansa för livet där inne, för jag ska bli uttagen. Nervositeten flödade igenom min kropp då det bara var tio minuter tills showtime. Jag drog en djup suck och kollade mig i spegeln. Jag såg mig själv i spegeln, där stod jag, trött på livet men kämpar ändå. Mamma bad mig alltid kämpa in i det sista. Det var just det jag tänkte göra, strunta i alla småsaker och bara köra mitt race, för det kommer jag längst på. En blond tjej med mikrofon sittandes från örat till munnen bad alla oss att samlas runt henne. Jag klev fram och lyssnade på informationen hon gav. Det var inte som förra gången, nu skulle alla dansa samtidigt. Alla stod och peppade precis innan vi skulle bli insläppta. Jag stod helt still och tog djupa andetag. Jag såg hur det två dörrarna öppnades och in fick man gå och ställa sig på sin plats. Jag ställde mig tillrätta och väntade på att coachen skulle leda oss och musiken började spelas. Jag följde coachens rörelser så perfekt jag kunde. Flera personer blev pekade på ryggen, vilket betöd i detta fall att man fick lämna dansgolvet och gå tillbaka till ett normalt liv, eller det tidigare. Till slut såg jag bara en kille kvar, jag vågade inte vända mig om och kolla om det var några fler kvar, jag fortsatte dansa som om jag skulle dö om jag slutade med det. Musiken stoppades och applåder hördes. One Direction kom in och applåderade åt oss och grattade oss. Jag bara stod blixtstilla och väntade på att någon skulle säga något. 

- Grattis, ni två har gått vidare, ni blir nu One Directions dansare tillsammans med en annan grupp. Säger Coachen och ger oss en applåd.

Jag log stort och tackade. Sedan sa dom att vi fick gå, jag gjorde som dom sa och lämnade salen. Utanför var det helt dött. Killen som gick vidare med mig lämnade mig ensam där inne i hallen. Jag drog på mig mina skor och skulle precis öppna dörren då jag känner någon som drar mig i armen.

- Grattis, jag visste att du kunde gå vidare. säger Zayn och ler stort. 

- Tack. säger jag och suckar.

- Har du läst lappen jag gav dig? säger Zayn nervöst.

- nej, jag slängde den. säger jag och kollar kallt på honom.

- På lappen stod det i alla fall förlåt och en lång förklaring. Förlåt för det jag gjorde, jag tänkte inte på det. Kan vi inte bara vara vänner? Suckar Zayn ut.

- Så det är så du vill ha det? Vänner? knappast. Jag ska på den här turneén för att fixa pengar och boende, inte något annat. Du och jag är ingenting. låt mig vara. säger jag och sliter mig ur hans grepp och lämnar byggnaden bakom mig. 

Jag går mot parken och sätter mig på en ensam gunga och gungar fram och tillbaka, tårarna rann ned för mina kinder. Jag suckade för mig själv och torkade bort tårarna, ingen ska få se mig svag. Jag log helt plötsligt då jag kom och tänka på mamma, min underbara mamma, vad jag saknar henne. Jag kollade upp mot den stjärnklara himlen, det var bäcksvart ute och helt stjärnklart. Jag möttes av en stark lysande stjärna och tänkte på mamma, den är tillägnad min mamma, för jag vet att min mamma vill mitt bästa och hon är vid min sida. Jag hoppade av gungan och började långsamt gå hem. Hem för att börja packa eftersom imorgon åker vi på turnén, pappa får inte veta något. Därför får jag smyga. Jag går på vägen, allt var tyst. Hela stället sov, jag gick ensam på vägen i hopp om att hinna packa för ett nytt och ett bättre liv. Jag log för mig själv då jag gick på den ödsliga vägen mitt i natten.

 

Zayn och jag hade inte pratat på några dagar. Efter våran kyss har han inte hört av sig. Jag har tagit upp mobilen så många gånger och velat ringa honom, men sedan tänker jag, om han vill ha mig då ska han kontakta mig, inte jag honom, för jag har inga stora behov av honom. Även fast han har en stor plats i mitt liv. Jag suckade och slängde mobilen i andra änden av mitt rum. Bestämde mig för att gå och träna i skruttna danslokalen, för även om Zayn inte hör av sig ska jag ändå följa mitt mål och gå på auditionen, jag behöver komma bort från pappa och jag behöver alla dom pengarna man kan tjäna genom att vara One Directions dansare. 

- 

Jag klev innanför den slitna porten till danslokalen, jag gillar ändå att kommunen inte river stället. Då har jag en stor plats att dansa på med spegel. Jag andas in trädoften från allt ruttet trä och ställer ner min väska. Tar av mig tjocktröjan och börjar värma upp. Jag börjar röra mig över golvet och känna musiken från min mobil sprida sig i kroppen och jag rör mig efter den. Jag fortsätter ända tills någon stänger av musiken. Jag vänder mig om förvånat och ser Zayn stå och hålla i min mobil. Jag kollar på honom och jag rör inte en min. Han ler lite lätt mot mig och går närmare mig.

- Vart har du varit? Säger jag lite för spydigt kanske.

- Gjort ärenden. Har inte kunnat höra av mig. Säger Zayn och kollar på mig.

Jag sätter mig ner på golvet och börjar stretcha och andas ut lite, jag blev irriterad på Zayn, han kunde ju ha hört av sig, så jag sluppit vara orolig i onödan. 

- Nehe, och varför inte? Säger jag och suckar till.

- Mobilen har haft dålig täckning. Säger Zayn och blir nervös.

Jag bara suckar och kollar bort från honom. Säger inte ett ljud och fortsätter med stretchningen. Jag sitter tyst ett tag, väntar på att han ska säga någonting.

- att beropå det som hände senast vi träffades.. jag vet inte vad jag tycker om det. Säger Zayn och suckar.

Jag bara kollar på honom reser mig upp och greppar tag i min mobil och lämnar danssalen efter mig. Går med snabba steg ut på gatan för att kunna följa trottoaren mot mitt hem. Jag kollar bakom mig och se Zayn stå vid dansskolans utgång och kolla efter mig då jag lämnade honom. 

Direkt när jag kommer hem så slänger jag mig i sängen. Jag slängde mig nog lite för hårt i sängen eftersom att någon knackar på min rumsdörr. Jag tvekar om jag ska öppna eller inte, men då skulle pappa bli ännu surare så jag öppnar dörren försiktigt.

- Har jag inte sagt åt dig att ta det lugnt? säger pappa och slår till mig på kinden. Det sved till.

- Förlåt. jag var bara sur. Säger jag och suckar.

- Men gå ut och var det, för här inne får du fan inte vara. Säger pappa och slår till mig en gång till. Den här gången började jag blöda näsblod. Jag stänger dörren och börjar gråta. Jag gråter nästan aldrig men allting kom på en gång. Allting. Jag hade en vändning, trodde jag men det är antagligen förstört nu. Imorgon är det audition och jag måste gå på den. För min egen skull, jag kommer inte ens klara mig ett halvår till med pappa. Och min släkt, tjaa.. jag visste knappt att jag hade en släkt förrens jag såg bilder på dom. Så ingen finns där. Jag grät mig till sömns den natten. En av dom värsta natterna i mitt liv.

-

Jag stod utanför en stor byggnad. Det var här det skulle vara, och det såg man. Tusentals tjejer stod flockade utanför byggnaden och skrek och tog bilder, och grät och skrattade och ropade på killarna. Inte hade jag trott att killarna var såhär stora, det verkade inte som det när Zayn berättade om dom. Jag går in i kön och står där ett tag. Det var lite blickar på mig, jag antar att dom där Directioners har sett bilder på mig och Zayn. Jag suckar och försöker hålla fokus på hur jag ska dansa istället. Istället för att tänka på honom. Tjejerna började helt plötsligt skrika, och ut på scenen kom One Direction. Jag såg på Zayn, han såg inte mig. Han kollade runt på alla andra tjejer och vinkade åt dom. Jag har aldrig sett såhär mycket tjejer på en och samma plats förut. Killarna berättade att det fanns personal borta vid dörren som skulle numrera oss så ropar dom upp nummer så får man gå in i grupper och dansa för deras managers, producenter, självaste One Direction. Och man kommer ha en dans coach som visar hur vi ska dansa så går dom och petar en på axeln om man är med. 

Efter cirka två timmar på det här jobbiga stället med allt för jobbiga tjejer så ville jag nästan gå hem. Helt plötsligt så ropar dom upp några nummer och mitt nummer var ett av dom. Jag samlar ihop mod och går in med dom andra tjejerna. Väl där inne var det mycket finare än i den danssalen jag dansar i. Den här danssalen var fräsch, det fanns högtalare där det spelades musik, fina speglar och jury. Vi tio tjejer ställde oss på våra platser och coachen visade vad vi skulle dansa. Musiken sattes igång och jag följde coachens steg i min egna lilla värld. Efter cirka tio minuter började dom gå och peka på folk. Jag släppte allting och körde mitt bästa, jag kände ett pet på min axel. Grattis du är med. Jag skakade av glädje och musiken stannades. 

Dom tjejer som inte kom med gick ut. Jag stod kvar med tre andra tjejer och dom två stod och grät jag bara log stort. 

- Så tjejer, ni tre kom med till nästa audition. Den audition som avgör om ni får dansa med killarna eller inte. Vi ses i övermorgon i den här salen klockan tolv. Då får ni se vilka som kommer få dansa med One Direction. Sade en av jury-killarna. Sedan lämnade vi tjejerna danssalen. Jag log för mig själv när jag kom ut. Dom andra två tjejerna grät och sprang till sina kompisar som stod och skrek och jublade. Dom andra tjejerna som var näst på tur stod och kollade avundsjukt på oss som gick vidare och man såg hur nervösa dom var. Helt plötsigt kommer en hand och drar in mig in genom en dörr. Jag skriker till och dörren stängs. Jag stod inne i ett litet förråd med ingen mindre än Zayn. Han skrattade till åt mitt skrik.

- HA..HA gud vad kul det där var. Säger jag irriterat och suckar.

- Skrämde jag dig? Skrattar han till.

- Nej du vet, det var inte därför jag skrek. säger jag och suckar.

Zayn skrattar och kollar på mig och ler.

- Vad? säger jag förvånat

- Här. Zayn stoppar en lapp i min hand.

- Vad ska det här betyda? för om det är en till lek så orkar jag inte. Säger jag och kollar meningslöst på pappret.

- Det är ingen lek, men jag måste tänka på min karriär. Säger Zayn och suckar.

- Jaha, du måste ha en tjej som är superultramega känd, har jag rätt? Säger jag och knögglar ihop pappret och ger det till Zayn. 

- Nej, ge dig. Jag gillar dig verkligen Alice. Säger Zayn och kollar in i mina ögon. och ger tillbaka mig pappret.

- Men vad håller du på med då? vad är allt det här? Säger jag kallt.

- Jag gillar dig, men jag jobbar just nu. Jag får inte ha förhållanden då. Säger Zayn. 

Jag känner en tår ramla ner från min kind. Men den bara kom utan förvarning. Jag är en tjej som aldrig gråter, för när jag gråter känner jag mig svag. Jag känner mig meningslös. Jag torkar snabbt bort den och suckar.

- Snälla gråt inte. Säger Zayn och torkar bort min tår.

- Grattis. Du lyckades få som du ville, få ännu en tjej att falla för dig och sedan inte fånga henne. Med dom orden lämnade jag Zayn kvar i skrubben och gick ut mot utgången. Jag såg hur tjejer kollade häpet på mig då jag kom från städskrubben. Jag hörde hur tjejerna pratade om killarna och deras hemliga förhållanden. Jag bara suckade och lämnade allt bakom mig. Vad var det egentligen som hände.

 

Alice's Perpektiv:
Zayn hade varit en räddare i nöden. Under hela den senaste veckan hade all våran tid spenderats med varandra, jag hade dansat för honom och han gav mig tips. Han bjöd mig på middag, vi tog kvällspromenader, jagade av galna paparazzis som hela tiden frågade om jag var hans tjej, då skrattade vi båda två och lurade iväg dom. Jag frågade ofta Zayn hur han hade tid med mig, han har ju ett band och så har han konserter, fans, photoshoots, inspelningar och massor av sådant. Då svarade han alltid att killarna hade tagit ett kort sommarlovsbreak, dom skulle börja igen om en vecka, då hade alltså killarna varit lediga från varandra i fyra veckor. När dom då skulle träffas börjar världsturnéen, och det är den turnéen jag ska göra audition åt. Zayn och jag går alltid och pratar om det, tänk om jag skulle följa med, vi skulle ha så roligt. Och jag håller med. Det känns ibland som att Zayn skickades ner som en ängel från ovan, som att han blev vändningen i mitt liv. Men Zayn har varnat mig också, det kommer komma skrikande fans, jag kommer få hotbrev, Zayn kommer vara borta mycket på turneér och allt och jag kommer vara ensam. Ensam utan Zayn, jag visste inte hur jag skulle klara det. Zayn hade fått mig på andra spår, han hade satt in mig på rätt spår och när jag var med Zayn kännde jag inte alls behov av att röka eller göra dumheter för Zayn var liksom med mig, han var min hjälte kändes det som.

- 

Vi satt ute i parken på en bänk. Papparazzisarna var som galna med oss, Zayn hade till och med sagt till dom när dom frågade vem jag var att jag var en av hans nära vänninor. Dom hade bara skrattat till, hånat oss och sagt "det ska bli kul att se vilket fint par ni kommer vara om några månader" sedan fortsatte dom ta bilder. Zayn och jag satt bara i parken, snackade på somvanligt. Det var skönt. Att han liksom stod kvar även fast han hört mina mörka hemligheter, även fast han är en kändis och jag är en äcklig liten tjej så stod han kvar. Gosh vad jag har fått stor respekt för kändisar. Förut trodde jag dom bara umgicks med kändisar allt kretsade kring dom, men det är annorlunda. Eller i varje fall med Zayn, han är inte alls någon egoist. Vi reste oss från bänken och började gå, paparazzisarna följde efter oss somvanligt. Vi sprang iväg ifrån dom när dom minst anade det och gömde oss i dansskolans gamla sal. Vi pustade ut och Zayn kollade på mig.

- Kom och dansa med mig. Säger jag och ler ett sådant där gulligt leende mot honom.

- Jag kan inte dansa. Säger Zayn och skrattar till.

- Jag lär dig. Säger jag och drar upp honom tätt intill mig.

Jag kände hans doft, hans värme, hans andetag när jag stod sådär nära honom. Jag lärde honom steg för steg dansen tillsammans med varandra, det känndes som en saga. Som något man ser på film och tror att man aldrig kommer uppleva. Zayn snurrade mig, vi skrattade och sedan hamnade vi sådär tätt intill varandra igen. Det är sjukt hur mycket jag litar på den här killen. Jag har bara kännt honom i snart tre veckor men ändå får han hela min värld att kollappsa. Jag kunde inte hålla det hemligt för mig själv. Jag hade fallit för den här kändiskillen. Men han skulle inte få veta någonting. för jag vill inte förlora det fina vi har just nu, och det skulle jag göra om jag sa någonting.

Jag kollade upp och mötte hans ögon, dom där vackra ögonen. Vi stod och kollade på varandra och jag började rodna lite smått.

- Du är söt när du rodnar sådär. Säger Zayn och stryker bort en hårslinga från min panna.

- Du är söt när du ler sådär. Säger jag och Zayn kollar ner i marken och ler ännu större.

Helt plötsligt kollar han på mig och kysser mig. En varm kyss. Den var behaglig. Jag har aldrig kysst en kille förut, förutom på dagis eller sexårs, det här var första gången det var seriöst. Det pirrade till i hela kroppen, en känsla befann sig i min mage jag aldrig har känt förut. Hans läppar var så mjuk och lena. Dom smakade mild vanilj och hans andedräkt var väldoftande. Jag slöt mina ögon och kysste honom tillbaka. Då kändes det ännu bättre. Vi tog bort våra munnar från varandra och kollade varandra i ögonen. Sedan sa Zayn att han behövde sticka. Han måste snacka med någon producent och sedan skulle han jobba lite hemma med One Direction. 

När han stängde den ruckliga dörren efter sig log jag för mig själv. Jag kollade in i den spruckna stora helfigursspegeln och skrattade och dansade runt. Jag tror jag är kär. På såhär kort tid har en kändisskille fått mig att bli kär i honom. Det var som en dröm. En dröm lite för bra för att vara sann.

 

Alice's Perspektiv:
Jag öppnade dörren till min och pappas lägenhet, förr kunde man kalla den fin men inte nu längre, nu är den allt annat än fin. Jag stänger dörren försiktigt för att om jag väcker pappa som sover så kommer jag få stryk, det fick jag regler om för längesedan. Jag drar av mig conversen försiktigt och går med tassande steg bort mot mitt rum och stänger dörren. Andas ut. Äntligen, mitt rum är ljudisolerat, pappa fixade det då han inte orkade med mitt tonårstjafs, mamma levde då, då slogs han inte. Jag kan inte smälta det som hände med pappa, jag vill bara att han ska bli normal igen och bete sig som en riktig pappa, jag vill att mamma ska komma tillbaka, så vi blir som en familj igen. Jag tar på mig ett par blåa jeans, en svart jacka och en t-shirt, packar ner nycklar, parfym, tandborste och kläder i väskan ifall pappa skulle få raseriutbrott, då gäller det att hitta någon att stanna hos i några dagar, eller åtminstonde stanna ute och komma hem när pappa är ute på krogen. Jag satte mig ner i sängen med en suck. Undrade om mitt liv alltid kommer bli såhär, jag vill ha förändring, åka häifrån och börja om på nytt. Vara den där normala tjejen inte tjejen som "röker på och blir slagen hemma samt inte får några killar". Jag kollade mig i spegeln och log lite försiktigt, mammas utseende kan man på direkten säga att jag har fått. Jag ser nästan ut som mamma gjorde när hon var lika gammal som mig. Samma leende, samma bruna hår, samma ögon, samma näsa, kroppen, allt var likt mamma, kanske därför pappa har så svårt att kolla på mig.

Jag rycker tag i min väska och tar på mig ett par knähöga stövlar med spännen på sidorna och går sedan ut ur lägenheten med en dunst. Jag springer ner för trapporna annars skulle pappa komma utrusandes och vara fullkommligt galen. Jag springer så långt bort jag kan och precis när jag ska vända mig om står Zayn där.

- wooah, nära på att krocka igen. Säger Zayn och skrattar till.

- ehh.. jaaa. säger jag andfått.

- Vem springer du ifrån? säger Zayn förvånat.

- Min pappa. säger jag och pustar ut.

Zayn kollade på mig som ett frågetecken, som om han väntade på en förklaring till det jag nyss sagt.

- Vi tar en promenad och pratar om det. om du kan? Säger jag och släpar med mig Zayn efter mig.

- Tänkte precis fråga dig. Säger Zayn och ler mot mig.

Vi gick bort mot South Alleypark och pratade. Jag berättade om allting om min pappa och han berättade för mig vem han var. Det var faktiskt trevligt. Han verkade vara en riktigt bra kille även om han är en kändis. Jag skulle aldrig ha en chans på honom men man skulle ju inte tveka ifall det skulle hända.

- Tycker inte du det är lite..knäppt.. att vi går och pratar om våra liv med varandra och vi har bara träffats en gång.. jag menar jag berättar aldrig om min pappa för någon så känn dig hedrar. Säger jag och flinar.

- Du, jag känner mig hedrad. Och jag berättar inte heller allt det jag nyss berättade för dig för vem som helst, så känn dig hedrad du med. Säger Zayn och blinkar.

- Du det gör jag. Säger jag och ler men blir sedan lite seriösare i blicken.

- Vad? säger Zayn förvånat, antar att han såg min blick.

- Jag bara orkar inte med mitt liv just nu. Pappa som alkolist, har inga pengar, har inte råd med nya kläder eller danskola, inte.. Precis när jag skulle prata vidare avbryter Zayn mig.

- Dansskola? Så du dansar? säger han och kollar mot mitt håll.

- Ja, det är en stor del av mitt liv. Dock tränar jag med mig själv men det funkar, kanske inte i slutändan men just nu. Säger jag och kollar ner mot marken.

- Varför söker du inte in till oss? Säger Zayn och ler stort mot mig.

- Va? vadå söker in hos er? vilka er? Säger jag häpet.

- One Direction, min grupp. Vi har audition, vi ska plocka ut femton stycken dansare. Säger Zayn och ler stort.

- Jag är smickrad. Men nej, dom där tjejerna kommer dansa mycket bättre än vad jag gör. Säger jag nedstämt.

- Snälla, för min skull. Vi kan träna tillsammans, jag säger åt dig vilken dans du ska träna på så kan du den tills auditionen! Säger Zayn och kollar förväntansfullt mot mig.

- Okejdå, för din skull. Men räkna inte med mig, så bra är jag inte. Säger jag och möter inte Zayns blick.

- Jag tror tvärtom, jag räknar med dig. Jag hjälper dig, okej? Säger Zayn och kollar in i mina ögon.

- Tack. Säger jag och kramar om honom hårt.

- Se det som en förändring i livet, att kanske få lämna din pappa. Säger Zayn och kramar mig tillbaka.

- Ja, Slippa alla slag. Gud vad skönt. Säger jag och ler.

- Vänta slår han dig? Det sa du aldrig? Säger Zayn förvånat.

- Ja men jag klarar det, det har jag gjort alla andra gånger. Säger jag och ler försiktigt mot honom.

- Lova att ringa om det händer något, du har ju mitt nummer nu. Säger Zayn och börjar gå ifrån mig.

- Jag lovar! ropar jag efter honom då han går bort från slumområdet och till de finare områdena.

Jag ler stolt för mig själv. Om någon skulle se mig nu skulle dom säkert undra vem jag var och vad jag höll på med för jag såg inte speciellt frisk ut då jag stod där. Jag såg detta som en förändring. Att kanske få se hela bradford i backspegeln och åka mot nya mål, nya städer och nya möjligheter. Nu gäller det bara att stasa all in på dans, för då, ja då kanske jag följer med One Direction på deras turné.

 

Jag satt i den gamla lokalen. Som tidigare hade varit en danslokal. Dansskolan blev flyttad och kommunen skulle ha rivit den gamla skolan, men dem ångrade sig. Antagligen har dom dåligt med pengar här i Bradford, en liten del i lilla England. Jag kollar på mina kompisar Malcolm och Sophia, det har varit en romans mellan dom ganska länge, just nu är alla vi tre kompisar på ett konstigt sätt, man kan i princip säga att vi tre tar droger tillsammans med varandra, sitter och röker på i den gamla byggnaden som kommer ge vika vilken minut som helst. Mitt namn är Alice Green, jag bor här i lilla Bradford i England. Min pappa slår mig, han vill få ut sin vrede sedan mamma gick bort, sedan hennes bortgång för fem år sedan är han inte sig lik. Pappa jobbar inte, han kan inte. Han är alkolist, alltså vill han inte jobba, eller det är bara något han har fått för sig. Alla våra pengar vi får slösar han på alkohol, det är därför jag aldrig har nya kläder, jag och Sophia brukar träffas ibland och snatta med oss godis hem och kläder. Mitt liv är en jobbig vana, allting jag gör leder alltid till någonting dåligt, jag får antingen sitta hos polisen eller bara få stryk hemma, jag är nästan som pappas slagsäck, han slår på mig när han känner för det, och tro mig, det är väldigt ofta. Jag har ett dåligt förflutet, jag lever i ett dåligt liv nu. Killar kollar på mig när jag går på gatan, ingen kille vill ha mig, men jag förstår dom. Det gör jag. Men jag går inte och är ledsen över det, jag har annat att leva för. Som att försöka lyckas, lyckas med någonting bra. För tro mig, det gör jag aldrig. Mitt liv är en berg och dalbana, men för det mesta ett helvete. 

- Kan jag få jointen nu eller Malcolm? snäser Sophia och kollar på Malcolm som tar ett par bloss.

- Ja, tre bloss till. Säger han och stoppar återigen in jointen i hans mun.

- Det har du sagt ett tag nu, ge mig den. Säger Sophia irriterat.

- Här då. Säger Malcolm och ger den till Sophia som ler nöjt.

Själv sitter jag och röker min själv. Malcolm och Sophia får alltid dela, det är jag som fixar alla våra cigaretter och joints, så dom får nöja sig med det.

-

Jag lämnar den gamla byggnaden bakom mig. Där var mitt liv förut kan man säga. När allting var somvanligt. När mamma levde och pappa var glad och snäll, då spenderade jag den mesta tiden genom att dansa. Dansa var mitt liv. Dansa är kul, det tycker jag fortfarande, man kan säga att jag brinner för det bara att jag inte har någon tränare. Jag har inga pengar, därför ger jag mig själv lektioner. Strunt i danslärare, jag kan vara min alldeles egna. Jag går längs gå-gatan bort mot våra lägenheter. Jag har hörlurarna instoppade i öronen och kopplar bort omvärlden. Jag kollar ner på mina slitna converse. Jag tänker på mitt liv, hur jag måste förändra det, hur jag inte kan leva såhär. Min pappa ska inte ta glädjen ifrån mig, det ska vara det sista han gör. 

Jag går i min egen lilla värld. Och tro mig, när jag lyssnar på musik så kopplar jag bort omvärlden, kan bara fokusera på texterna och beatet. Helt plötsligt dunkar jag in i någon, jag rycker snabbt ut hörlurarna ur öronen och möter personens hasselbruna ögon. Sådana ögon man brukar se i filmer, sådana man inte tror existerar, det var dom vackraste ögonen jag sett på länge.

- förlåt mig, jag borde se mig för bättre. Säger jag och suckar och ler lite lätt mot främlingen.

- Mitt fel, var verkligen inte meningen. Säger personen och ler försiktigt mot mig.

- Alice, förresten. Säger jag och sträcker fram handen.

- Zayn. Säger han nervöst.

- Trevligt och träffas. Säger jag och flinar, hans namn var rätt så.. udda.

- Ingen reaktion? säger Zayn förvånat.

- Reagera på vad, att du ska springa ifrån mig som alla andra killar? Säger jag och skrattar till.

- Aha.. säger Zayn och kollar konstigt på mig. 

- Vadå, borde jag reagera på ditt namn? säger jag förvånat och kollar mot honom, inte bekant någonstans.

Precis när Zayn ska svara blir vi avbrutna av en massa skrikande tjejer som springer emot oss. Jag kollar chockat mot dom och deras mördarblickar emot mig var galna, var Zayn deras pojkvän? Allting bara snurrade runt i huvudet, vem var denna person?

- Följ med mig. säger Zayn snabbt.

- Va? säger jag häpet.

- Följ bara med mig, fort. säger Zayn och börjar springa. Och jag springer efter honom hack i häl.

Efter att ha sprungit vad som kändes som ett marathon så ställde vi oss i en gränd och gömde oss, alla galna tjejer hade tappat bort oss för länge sedan, men vi ville vara säkra och sprang så långt bort ifrån vi kunde.

- Vem är du egentligen? Superman eller någonting? Säger jag andfått.

- Jag är Zayn Malik. Säger han och ler stort.

- Inga klockor ringer. säger jag och suckar.

- Inga alls? säger Zayn förvånat.

- Nej inga alls, så vem är du? Någon slags kändis eller något? Säger jag och skrattar till.

- Ja, jag är med i bandet One Direction, trodde du visste det? Säger Zayn chockat.

- Ser det ut som det eller? Ärligt talat bryr jag mig inte om kändisar, ni är ju människor som oss. Säger jag och skrattar till.

- Woowww.. du är nog den första tjejen jag träffat som säger sådär. Säger Zayn och ler mot mig.

- Men vadå? jag tyckte inte du var så speciell. Säger jag och ler försiktigt.

- Rakt på sak här också. Skrattar Zayn till.

- Alltid. Men det var trevligt att träffas, jag är ledsen men jag måste gå, lycka till med allt och hoppas inga andra tjejer kommer och äter upp dig, ärligt talat.. dom såg väldigt galna ut. Skrattar jag till och börjar gå iväg.

- Vänta! Ropar Zayn och springer fram till mig.

Jag kollar på honom frågandes.

- Vart kan jag hitta dig? säger Zayn förväntansfullt.

- South Alleypark street 9. Säger jag och ler mot honom. 

- Tack, vi ses. Säger Zayn och vinkar åt mig.

- Vi ses. säger jag och går min väg hemmåt för att smälta det som nyss hände, ta det med en nypa salt.