Chapter 1 - Learn to live with it.
2012-12-12 14:36:11
learn to live with it

Jag satt i den gamla lokalen. Som tidigare hade varit en danslokal. Dansskolan blev flyttad och kommunen skulle ha rivit den gamla skolan, men dem ångrade sig. Antagligen har dom dåligt med pengar här i Bradford, en liten del i lilla England. Jag kollar på mina kompisar Malcolm och Sophia, det har varit en romans mellan dom ganska länge, just nu är alla vi tre kompisar på ett konstigt sätt, man kan i princip säga att vi tre tar droger tillsammans med varandra, sitter och röker på i den gamla byggnaden som kommer ge vika vilken minut som helst. Mitt namn är Alice Green, jag bor här i lilla Bradford i England. Min pappa slår mig, han vill få ut sin vrede sedan mamma gick bort, sedan hennes bortgång för fem år sedan är han inte sig lik. Pappa jobbar inte, han kan inte. Han är alkolist, alltså vill han inte jobba, eller det är bara något han har fått för sig. Alla våra pengar vi får slösar han på alkohol, det är därför jag aldrig har nya kläder, jag och Sophia brukar träffas ibland och snatta med oss godis hem och kläder. Mitt liv är en jobbig vana, allting jag gör leder alltid till någonting dåligt, jag får antingen sitta hos polisen eller bara få stryk hemma, jag är nästan som pappas slagsäck, han slår på mig när han känner för det, och tro mig, det är väldigt ofta. Jag har ett dåligt förflutet, jag lever i ett dåligt liv nu. Killar kollar på mig när jag går på gatan, ingen kille vill ha mig, men jag förstår dom. Det gör jag. Men jag går inte och är ledsen över det, jag har annat att leva för. Som att försöka lyckas, lyckas med någonting bra. För tro mig, det gör jag aldrig. Mitt liv är en berg och dalbana, men för det mesta ett helvete.
- Kan jag få jointen nu eller Malcolm? snäser Sophia och kollar på Malcolm som tar ett par bloss.
- Ja, tre bloss till. Säger han och stoppar återigen in jointen i hans mun.
- Det har du sagt ett tag nu, ge mig den. Säger Sophia irriterat.
- Här då. Säger Malcolm och ger den till Sophia som ler nöjt.
Själv sitter jag och röker min själv. Malcolm och Sophia får alltid dela, det är jag som fixar alla våra cigaretter och joints, så dom får nöja sig med det.
-
Jag lämnar den gamla byggnaden bakom mig. Där var mitt liv förut kan man säga. När allting var somvanligt. När mamma levde och pappa var glad och snäll, då spenderade jag den mesta tiden genom att dansa. Dansa var mitt liv. Dansa är kul, det tycker jag fortfarande, man kan säga att jag brinner för det bara att jag inte har någon tränare. Jag har inga pengar, därför ger jag mig själv lektioner. Strunt i danslärare, jag kan vara min alldeles egna. Jag går längs gå-gatan bort mot våra lägenheter. Jag har hörlurarna instoppade i öronen och kopplar bort omvärlden. Jag kollar ner på mina slitna converse. Jag tänker på mitt liv, hur jag måste förändra det, hur jag inte kan leva såhär. Min pappa ska inte ta glädjen ifrån mig, det ska vara det sista han gör.
Jag går i min egen lilla värld. Och tro mig, när jag lyssnar på musik så kopplar jag bort omvärlden, kan bara fokusera på texterna och beatet. Helt plötsligt dunkar jag in i någon, jag rycker snabbt ut hörlurarna ur öronen och möter personens hasselbruna ögon. Sådana ögon man brukar se i filmer, sådana man inte tror existerar, det var dom vackraste ögonen jag sett på länge.
- förlåt mig, jag borde se mig för bättre. Säger jag och suckar och ler lite lätt mot främlingen.
- Mitt fel, var verkligen inte meningen. Säger personen och ler försiktigt mot mig.
- Alice, förresten. Säger jag och sträcker fram handen.
- Zayn. Säger han nervöst.
- Trevligt och träffas. Säger jag och flinar, hans namn var rätt så.. udda.
- Ingen reaktion? säger Zayn förvånat.
- Reagera på vad, att du ska springa ifrån mig som alla andra killar? Säger jag och skrattar till.
- Aha.. säger Zayn och kollar konstigt på mig.
- Vadå, borde jag reagera på ditt namn? säger jag förvånat och kollar mot honom, inte bekant någonstans.
Precis när Zayn ska svara blir vi avbrutna av en massa skrikande tjejer som springer emot oss. Jag kollar chockat mot dom och deras mördarblickar emot mig var galna, var Zayn deras pojkvän? Allting bara snurrade runt i huvudet, vem var denna person?
- Följ med mig. säger Zayn snabbt.
- Va? säger jag häpet.
- Följ bara med mig, fort. säger Zayn och börjar springa. Och jag springer efter honom hack i häl.
Efter att ha sprungit vad som kändes som ett marathon så ställde vi oss i en gränd och gömde oss, alla galna tjejer hade tappat bort oss för länge sedan, men vi ville vara säkra och sprang så långt bort ifrån vi kunde.
- Vem är du egentligen? Superman eller någonting? Säger jag andfått.
- Jag är Zayn Malik. Säger han och ler stort.
- Inga klockor ringer. säger jag och suckar.
- Inga alls? säger Zayn förvånat.
- Nej inga alls, så vem är du? Någon slags kändis eller något? Säger jag och skrattar till.
- Ja, jag är med i bandet One Direction, trodde du visste det? Säger Zayn chockat.
- Ser det ut som det eller? Ärligt talat bryr jag mig inte om kändisar, ni är ju människor som oss. Säger jag och skrattar till.
- Woowww.. du är nog den första tjejen jag träffat som säger sådär. Säger Zayn och ler mot mig.
- Men vadå? jag tyckte inte du var så speciell. Säger jag och ler försiktigt.
- Rakt på sak här också. Skrattar Zayn till.
- Alltid. Men det var trevligt att träffas, jag är ledsen men jag måste gå, lycka till med allt och hoppas inga andra tjejer kommer och äter upp dig, ärligt talat.. dom såg väldigt galna ut. Skrattar jag till och börjar gå iväg.
- Vänta! Ropar Zayn och springer fram till mig.
Jag kollar på honom frågandes.
- Vart kan jag hitta dig? säger Zayn förväntansfullt.
- South Alleypark street 9. Säger jag och ler mot honom.
- Tack, vi ses. Säger Zayn och vinkar åt mig.
- Vi ses. säger jag och går min väg hemmåt för att smälta det som nyss hände, ta det med en nypa salt.
Nytt kapitel, ny novell, nya kommentarer, right? :D
KOMMENTARER