Alice's Perspektiv:
Jag öppnade dörren till min och pappas lägenhet, förr kunde man kalla den fin men inte nu längre, nu är den allt annat än fin. Jag stänger dörren försiktigt för att om jag väcker pappa som sover så kommer jag få stryk, det fick jag regler om för längesedan. Jag drar av mig conversen försiktigt och går med tassande steg bort mot mitt rum och stänger dörren. Andas ut. Äntligen, mitt rum är ljudisolerat, pappa fixade det då han inte orkade med mitt tonårstjafs, mamma levde då, då slogs han inte. Jag kan inte smälta det som hände med pappa, jag vill bara att han ska bli normal igen och bete sig som en riktig pappa, jag vill att mamma ska komma tillbaka, så vi blir som en familj igen. Jag tar på mig ett par blåa jeans, en svart jacka och en t-shirt, packar ner nycklar, parfym, tandborste och kläder i väskan ifall pappa skulle få raseriutbrott, då gäller det att hitta någon att stanna hos i några dagar, eller åtminstonde stanna ute och komma hem när pappa är ute på krogen. Jag satte mig ner i sängen med en suck. Undrade om mitt liv alltid kommer bli såhär, jag vill ha förändring, åka häifrån och börja om på nytt. Vara den där normala tjejen inte tjejen som "röker på och blir slagen hemma samt inte får några killar". Jag kollade mig i spegeln och log lite försiktigt, mammas utseende kan man på direkten säga att jag har fått. Jag ser nästan ut som mamma gjorde när hon var lika gammal som mig. Samma leende, samma bruna hår, samma ögon, samma näsa, kroppen, allt var likt mamma, kanske därför pappa har så svårt att kolla på mig.

Jag rycker tag i min väska och tar på mig ett par knähöga stövlar med spännen på sidorna och går sedan ut ur lägenheten med en dunst. Jag springer ner för trapporna annars skulle pappa komma utrusandes och vara fullkommligt galen. Jag springer så långt bort jag kan och precis när jag ska vända mig om står Zayn där.

- wooah, nära på att krocka igen. Säger Zayn och skrattar till.

- ehh.. jaaa. säger jag andfått.

- Vem springer du ifrån? säger Zayn förvånat.

- Min pappa. säger jag och pustar ut.

Zayn kollade på mig som ett frågetecken, som om han väntade på en förklaring till det jag nyss sagt.

- Vi tar en promenad och pratar om det. om du kan? Säger jag och släpar med mig Zayn efter mig.

- Tänkte precis fråga dig. Säger Zayn och ler mot mig.

Vi gick bort mot South Alleypark och pratade. Jag berättade om allting om min pappa och han berättade för mig vem han var. Det var faktiskt trevligt. Han verkade vara en riktigt bra kille även om han är en kändis. Jag skulle aldrig ha en chans på honom men man skulle ju inte tveka ifall det skulle hända.

- Tycker inte du det är lite..knäppt.. att vi går och pratar om våra liv med varandra och vi har bara träffats en gång.. jag menar jag berättar aldrig om min pappa för någon så känn dig hedrar. Säger jag och flinar.

- Du, jag känner mig hedrad. Och jag berättar inte heller allt det jag nyss berättade för dig för vem som helst, så känn dig hedrad du med. Säger Zayn och blinkar.

- Du det gör jag. Säger jag och ler men blir sedan lite seriösare i blicken.

- Vad? säger Zayn förvånat, antar att han såg min blick.

- Jag bara orkar inte med mitt liv just nu. Pappa som alkolist, har inga pengar, har inte råd med nya kläder eller danskola, inte.. Precis när jag skulle prata vidare avbryter Zayn mig.

- Dansskola? Så du dansar? säger han och kollar mot mitt håll.

- Ja, det är en stor del av mitt liv. Dock tränar jag med mig själv men det funkar, kanske inte i slutändan men just nu. Säger jag och kollar ner mot marken.

- Varför söker du inte in till oss? Säger Zayn och ler stort mot mig.

- Va? vadå söker in hos er? vilka er? Säger jag häpet.

- One Direction, min grupp. Vi har audition, vi ska plocka ut femton stycken dansare. Säger Zayn och ler stort.

- Jag är smickrad. Men nej, dom där tjejerna kommer dansa mycket bättre än vad jag gör. Säger jag nedstämt.

- Snälla, för min skull. Vi kan träna tillsammans, jag säger åt dig vilken dans du ska träna på så kan du den tills auditionen! Säger Zayn och kollar förväntansfullt mot mig.

- Okejdå, för din skull. Men räkna inte med mig, så bra är jag inte. Säger jag och möter inte Zayns blick.

- Jag tror tvärtom, jag räknar med dig. Jag hjälper dig, okej? Säger Zayn och kollar in i mina ögon.

- Tack. Säger jag och kramar om honom hårt.

- Se det som en förändring i livet, att kanske få lämna din pappa. Säger Zayn och kramar mig tillbaka.

- Ja, Slippa alla slag. Gud vad skönt. Säger jag och ler.

- Vänta slår han dig? Det sa du aldrig? Säger Zayn förvånat.

- Ja men jag klarar det, det har jag gjort alla andra gånger. Säger jag och ler försiktigt mot honom.

- Lova att ringa om det händer något, du har ju mitt nummer nu. Säger Zayn och börjar gå ifrån mig.

- Jag lovar! ropar jag efter honom då han går bort från slumområdet och till de finare områdena.

Jag ler stolt för mig själv. Om någon skulle se mig nu skulle dom säkert undra vem jag var och vad jag höll på med för jag såg inte speciellt frisk ut då jag stod där. Jag såg detta som en förändring. Att kanske få se hela bradford i backspegeln och åka mot nya mål, nya städer och nya möjligheter. Nu gäller det bara att stasa all in på dans, för då, ja då kanske jag följer med One Direction på deras turné.