Jag brukar inte vara den som tar åt sig från killar. Men denna gång så sved det extra hårt. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag hade bara legat helt tyst på mitt rum med överdragna persienner, hade inte sett solljus på cirka två dagar. Jag har lovat mig själv att gå på slutaudition, det måste jag ändå göra. Jag måste bort från det här stället, bort från alla dåliga dagar, dåliga minnen, allt ska raderas. När jag väl tagit mig såhär långt ska inget stoppa mig, jag ska kämpa in i det sista. 

-

Jag kollar på klockan, den var tio i tolv. Om tio minuter det är då det gäller. Då ska jag dansa för livet där inne, för jag ska bli uttagen. Nervositeten flödade igenom min kropp då det bara var tio minuter tills showtime. Jag drog en djup suck och kollade mig i spegeln. Jag såg mig själv i spegeln, där stod jag, trött på livet men kämpar ändå. Mamma bad mig alltid kämpa in i det sista. Det var just det jag tänkte göra, strunta i alla småsaker och bara köra mitt race, för det kommer jag längst på. En blond tjej med mikrofon sittandes från örat till munnen bad alla oss att samlas runt henne. Jag klev fram och lyssnade på informationen hon gav. Det var inte som förra gången, nu skulle alla dansa samtidigt. Alla stod och peppade precis innan vi skulle bli insläppta. Jag stod helt still och tog djupa andetag. Jag såg hur det två dörrarna öppnades och in fick man gå och ställa sig på sin plats. Jag ställde mig tillrätta och väntade på att coachen skulle leda oss och musiken började spelas. Jag följde coachens rörelser så perfekt jag kunde. Flera personer blev pekade på ryggen, vilket betöd i detta fall att man fick lämna dansgolvet och gå tillbaka till ett normalt liv, eller det tidigare. Till slut såg jag bara en kille kvar, jag vågade inte vända mig om och kolla om det var några fler kvar, jag fortsatte dansa som om jag skulle dö om jag slutade med det. Musiken stoppades och applåder hördes. One Direction kom in och applåderade åt oss och grattade oss. Jag bara stod blixtstilla och väntade på att någon skulle säga något. 

- Grattis, ni två har gått vidare, ni blir nu One Directions dansare tillsammans med en annan grupp. Säger Coachen och ger oss en applåd.

Jag log stort och tackade. Sedan sa dom att vi fick gå, jag gjorde som dom sa och lämnade salen. Utanför var det helt dött. Killen som gick vidare med mig lämnade mig ensam där inne i hallen. Jag drog på mig mina skor och skulle precis öppna dörren då jag känner någon som drar mig i armen.

- Grattis, jag visste att du kunde gå vidare. säger Zayn och ler stort. 

- Tack. säger jag och suckar.

- Har du läst lappen jag gav dig? säger Zayn nervöst.

- nej, jag slängde den. säger jag och kollar kallt på honom.

- På lappen stod det i alla fall förlåt och en lång förklaring. Förlåt för det jag gjorde, jag tänkte inte på det. Kan vi inte bara vara vänner? Suckar Zayn ut.

- Så det är så du vill ha det? Vänner? knappast. Jag ska på den här turneén för att fixa pengar och boende, inte något annat. Du och jag är ingenting. låt mig vara. säger jag och sliter mig ur hans grepp och lämnar byggnaden bakom mig. 

Jag går mot parken och sätter mig på en ensam gunga och gungar fram och tillbaka, tårarna rann ned för mina kinder. Jag suckade för mig själv och torkade bort tårarna, ingen ska få se mig svag. Jag log helt plötsligt då jag kom och tänka på mamma, min underbara mamma, vad jag saknar henne. Jag kollade upp mot den stjärnklara himlen, det var bäcksvart ute och helt stjärnklart. Jag möttes av en stark lysande stjärna och tänkte på mamma, den är tillägnad min mamma, för jag vet att min mamma vill mitt bästa och hon är vid min sida. Jag hoppade av gungan och började långsamt gå hem. Hem för att börja packa eftersom imorgon åker vi på turnén, pappa får inte veta något. Därför får jag smyga. Jag går på vägen, allt var tyst. Hela stället sov, jag gick ensam på vägen i hopp om att hinna packa för ett nytt och ett bättre liv. Jag log för mig själv då jag gick på den ödsliga vägen mitt i natten.